På förekommen anledning, och för att jag nu är full med blåmärken. Den där skräcken att ramla i skidspåret ni vet. Ja inte de skidåkare som åkt i alla år, men vi som inte hållit på så länge. Jag är en av de som rätt som det är kommer kanande på ena rumphalvan med både skidor och stavar spretandes åt alla håll. Nej, jag gör det inte med flit, och jag gör det inte för att jag ska vara tuff och häftig och har försökt åka fort. Det bara blir så. Det är heller inte hela världen att det händer så länge det är på rätt ställe och i rätt hastighet.
Man får välja sina ställen att åka på när man ska träna på saker att förbättra helt enkelt. Just den där perioden då man ska prova att praktiskt göra saker man mest bearbetat i huvudet än så länge. Till exempel när jag ska nerför en backe som svänger på slutet, och jag ska träna på att trampa runt. Det går inte alltid som jag tänkt.
Det som ofta händer är att jag när jag fokuserar på att förbättra detaljer i tekniken tappar ner blicken nära skidspetsarna. Särskilt om det börjar gå lite fortare än nyss. Då tappar jag lätt balansen just för att jag stirrar strax framför skidorna. Upp med blicken långt fram dit jag ska.
Det som händer när man stirrar för nära framför skidorna är att man ser punkten man stirrar på men inte det som är efter den punkten. Allt som händer längre fram uppfattas som överraskningar. Man blir nojjig och stel för allting, för det dyker upp väldigt snabbt och väldigt nära.
En annan sak när man stirrar stint på den där punkten strax framför skidorna är att man får tunnelseende. Allt runtomkring uppfattas då som att det rör sig väldigt snabbt. Det blir svårt att hålla balansen. Man bli spänd och rädd och vinglig.
Upp med blicken långt fram. Vänta lite. Det där gäller ju för hojåkningen, men tydligen även för skidåkningen visar det sig. I alla fall fungerar det bättre för mig då.
Man får välja sina ställen att åka på när man ska träna på saker att förbättra helt enkelt. Just den där perioden då man ska prova att praktiskt göra saker man mest bearbetat i huvudet än så länge. Till exempel när jag ska nerför en backe som svänger på slutet, och jag ska träna på att trampa runt. Det går inte alltid som jag tänkt.
Det som ofta händer är att jag när jag fokuserar på att förbättra detaljer i tekniken tappar ner blicken nära skidspetsarna. Särskilt om det börjar gå lite fortare än nyss. Då tappar jag lätt balansen just för att jag stirrar strax framför skidorna. Upp med blicken långt fram dit jag ska.
Det som händer när man stirrar för nära framför skidorna är att man ser punkten man stirrar på men inte det som är efter den punkten. Allt som händer längre fram uppfattas som överraskningar. Man blir nojjig och stel för allting, för det dyker upp väldigt snabbt och väldigt nära.
En annan sak när man stirrar stint på den där punkten strax framför skidorna är att man får tunnelseende. Allt runtomkring uppfattas då som att det rör sig väldigt snabbt. Det blir svårt att hålla balansen. Man bli spänd och rädd och vinglig.
Upp med blicken långt fram. Vänta lite. Det där gäller ju för hojåkningen, men tydligen även för skidåkningen visar det sig. I alla fall fungerar det bättre för mig då.
Kommentarer