Träning och sånt

Så där ja. Har väl kanske väntat på den där vurpan. Det har liksom gått väldigt bra med endurokörningen rätt länge nu. Plötsligt händer det. En riktig liten skit-vurpafaktiskt i förra veckan. Framhjulet hamnar i lös jord och plogar sig fram. Hojen gör en low-sider och vi (hojen och jag) kasar in i busken bredvid vägen. Sakta går det, men slutar ändå med ett litet tvärstopp. Det där kändes som att det lät snäpp i handen. Ställer mig upp och går runt lite och rör på armar och ben och sånt. Funkar som vanligt såklart. Knyter ihop händerna och spretar ut dem. Njae. Vänstern gör ont och känns stel på något vis. Funderar en stund och konstaterar att jag nog ska behålla handsken på tills jag kommer hem för jag får kanske inte på mig den igen om jag tar av den ute i skogen. Niklas lyfter upp hojen och jag tar tag i den och ska kliva på. Tappar greppet med vänstern så hojen tippar. Ja men då så, där är väl den handen kass och behöver kollas. Gör om gör rätt. Niklas håller i hojen istället

Egentligen är ju argumentet "har jag väntat så här länge kan jag ju lika gärna vänta en dag till" helt idiotiskt. Det är ju för att jag tänkte så igår som jag inte tränade idag, och när jag skjutit upp det till imorgon kan jag ju använda samma argument imorgon. Då har jag ju till och med väntat ännu längre så då gör det ännu mindre skillnad. Då skjuter jag träning till i övermorgon istället. Har jag väl gjort det kan jag ju lika gärna skjuta på träningen en gång till för en dag gör ju fortfarande ingen skillnad. Så där kan jag ju hålla på hur länge som helst. Ärligt talat. Jag borde ju sätta en gräns på tre dagar vila, eller vad vad som nu kan vara lagom, då jag måste ge mig ut och träna igen. Omedelbart. Tillräckligt många "bara en dag till" efter varandra kan bli en hur lång lista som helst. Till exempel tre månader eller så.