Träning och sånt

Haveri på en av stavarna. Spetsen ramlade av. Jättekul. Inte. Mitt ute i ingenstans också. Det var ju bara att halta sig tillbaka medels diagonalande utan ena staven och på just rullskidor. Såg nog inte klokt ut. Det tyckte nog i alla fall killen jag mötte på rullskidor som nog mest trodde att jag inte alls vet hur man åker. Naturligtvis gjorde jag allt jag kunde för att tydligt visa att något var fel och stannade upp en extra gång och lyfte upp spetsen, tittade på den och skakade på huvudet. Jag tror bara inte att han hann se det. Typiskt dålig start på träningen efter en månads uppehåll för att jag varit sjuk. Tänk att det aldrig får vara bra när man försöker träna. Man försöker var duktig och ta hand om sig och så är det alltid något som strular.

I serien om träningsformer jag plockat upp sedan jag flyttade till Norrbotten så har jag sparat den fina godisbiten till sist. Första säsongen blev det ganska korta rundor och inte extremt många timmar på hojen totalt sett. Jag blev trött fort när jag var ute, och det var var utmattande mentalt att få till tekniken med trailandet över stock och sten. Var ändå ute ganska ofta viss perioder och när vintern kom var det till och med ledsamt att ställa kompisen i garaget. Säsong två har det blivit mycket mer kört och längre turer än tidigare. Har lärt mig massor och vågar köra på ett helt annat sätt. Det har blivit mycket småjusteringar på hojen som har gjort att jag fått en ännu bättre och roligare körning. Det har blivit kört så mycket så jag inte alls kommit ut med mina fina rullskidor så mycket som jag önskat. Här till skillnad från Stockholm är det genomförbart att ta på sig utrustningen i lägenheten, rulla ut hojen ur garaget och rulla iväg på den landsvägsreggade endurohoje

Hittade igen anteckningarna från när jag avslutade skidsäsongen förra vintern. Lite roligt då jag inte har något minne av att jag hade skrivit ner mina upplevelser från när jag ställde undan skidorna, men så otroligt glad för då har jag någonstans att ta vid den här säsongen. Våren 2014: "När det är bra före går det vansinnigt bra. Det känns till och med som att det finns chans att göra rätt. Man kan ta sig tid att åka i ett inlärningstempo när det inte tar tvärstopp för att förhållandena är svåråkta. När det är svårvallat däremot är det fantastiskt besvärligt att göra rätt och ta sig fram över huvud taget. Stakning och stakning med frånskjut är det jag helst använder nu. Diagonalåkningen känns som en katastrof i jämförelse. Nu vet jag ju att jag har så mycket mer fakta om hur jag ska göra, jag vet att jag åker extremt mycket bättre än när jag började men det känns som att jag tappar takten och rytmen i skidåkningen, det passar liksom inte i min repetoar att diagonala. Jag

Hittade fler anteckningar från förra vinterns skidträning. Klokheter jag ska försöka komma ihåg när jag kör igång med skidträningen igen. Här är en liten notering från februari i alla fall. Stakning Utmana! Staka mera. Mycket mera. Staka överallt där man vet att man kan. Vet man inte så provar man. Tror man inte att det går så tar man ett par diagonalsteg och testar sedan att staka igen. Det är förmodligen inne att staka med tanke på hur mycket fokus det verkar vara på att få mig att staka. Backar   Bakar utför och uppför. Utmana. Våga! Distans   Bygger på sakta men säkert. Målet är att öka lite grann vartefter tills jag är uppe i tvåtimmarspass någon gång ibland. Skidåkningen för min del ett tag framöver ska handla om att jag ska hushålla med krafterna så att jag orkar tillräckligt länge. Problemet är bara att jag får till tekniken bäst om jag ligger på med lite driv, men då tar jag lätt slut ganska fort.

På eftermiddagsfikat på jobbet fick jag frågan om jag skulle till Intersport idag. Längdskidlandslagets vallabuss är på turné och idag har turen kommit till Luleå och Intersport på Storheden. Jag hade ingen aning om det i vanlig ordning. Klart jag bestämde mig för att åka dit! Sagt och gjort. Åkte dit och imponerades av den gigantiska anläggningen på hjul. Jag fick se de stora längdskidstjärnornas uppsättningar skidor i sina ställ, bland annat Charlotte Kallas skidor. Arbetsplatserna och förvaringen var imponerande. Naturligtvis så kunde jag ju inte låta bli att gå in i butiken för att titta lite. Drömma en smula. Det vet vi ju alla vad det innebär. Hann ju knappt fram till skidorna innan jag stod på bänken med en måttande och mätande skidexpert i Fischerkläder som sedan tryckte ett par fina skate-skidor av rätt mått och med rätt spann i handen på mig. Då vill man ju liksom inte lägga dem ifrån sig igen. Det vore ju tjänstefel. Nu står de här i sitt hörn i extrarummet tillsamman

Sedan jag flyttade upp till Norrbotten har jag insett hur skönt det är att inte stressa omkring till allt. Det gäller även lopp som jag vill springa. Jag har ingen lust att resa omkring runt i landet, Europa eller världen för att springa. Nöjer mig med lopp lokalt. Sedan finns det ju vissa återfall som råkar inträffa av bara farten. Ett sådant var Stockholm Marathon 2013, en plågsam historia. Om ett par veckor är det dags för andra återfallet och då Tunnel Run i Stockholm. Det senare råkade mest bli så då företaget tillhandahåller ett antal platser, och jag som kanske råkade vara lite "trigger happy" råkade klicka på knappen för anmälan i tid för att få en av dem. Tunnel Run är fulltecknat har över 42 200 anmälda löpare vilket betyder att loppet är Europas största 10 km lopp. Loppet genomförs en enda gång som en invigning av Norra länken. Jag ser fram emot denna resa. Kunde däremot varit lite bättre tränad, eller tränad alls för att vara ärlig. Får se till att göra de

Det finns många saker man behöver kunna göra om man ska köra enduro. Hojarna behöver service ganska ofta och saker går sönder. Särskilt om man kör mer i naturen än uppepå som min sambo brukar säga att jag gör. En sak av många som jag inte gjort själv än är att byta däck. Idag sitter det trail-däck på som är vansinnigt bra på våt sten, men när det kommer till sand eller lera så packar de igen på en gång och det blir halt att köra. Tänkte då prova med cross-däck eftersom det är ganska mycket sand här uppe i Luleå. Om man inte provar så kan man ju inte veta vilket man tycker bäst om. Om jag då vill ha lite olika däck att köra med och prova mellan så bör jag kanske kunna byta mellan dem också. Känner inte riktigt att jag har lust att lägga pengar på extra fälgar just nu. Min ondskefulla plan här var i och för sig att be min sambo "visa mig" hur man gör och helt sonika låta honom göra bytet som den gentleman han är. Då visade han mig istället det här klippet på hur man själ

Har fått en inbjudan till en träningshelg i början av december. Den hålls av två personer som jag ser upp till som skidinstruktörer. Jag har inte haft möjligheten att träna för dem än så det här är ju perfekt tillfälle när de faktiskt gör detta tillsammans. Till råga på allt gör de det på hemmaplan, på mitt eget Ormberg i Luleå! Kan inte bli bättre! Kursen börjar fredag kväll och håller på hela helgen. Det är 5 skidpass, styrketräningspass för skidåkare, vallautbildning, föreläsning i träningslära och så skidcoaching och teknikträning med elitåkare i längdskidåkning. Mat ingår och en massa annat roligt står i inbjudan. Jag kan knappt sitta still när jag läser upplägget! Det här låter ju perfekt för mig! Ja, och jag har läst på. Även en riksamatör som jag kan vara med på det här. Kontrollerar min budget för såna här roligheter. Till aktiviteter som denna har jag avsatt 0 kr och ingenting denna vinter. Åh nej! Jag har ju tänkt lägga mindre pengar på skidorna och mer på annat i år ef

Tack vare personalorienteringen och många engagerade kollegor så har jag fått en ingång till detta fantastiskt roliga sätt att röra mig i naturen. Det blir både länge och mycket av den varan när jag är ute.  Hellre än bra faktiskt. Det är så värt ansträngningen och så värt det lilla inköp jag gjort av en karta för 20 kr varje tillfälle och en kompass för 149 kr. Dessutom hjälpte det mig att motivera ett inköp av ett par trail-skor för min terränglöpning. Mycket motion och hälsa för pengarna. Det här ska jag försöka fortsätta med och kanske vågar jag ge mig på lite öppna banor på olika tävlingar nästa sommar.

Nytt försök med kampsporten. Fick plötsligt ett tips om en mycket duktig instruktör som startat upp i Luleå. Nord Wing Chun heter stället och instruktören är makalöst bra på det han gör. Det blev ju en bra början i alla fall. Problemet är ju att det kostar från hojåkningen att gå på Kungfu-träningen. Det har krockat mest hela tiden. Först krockade lördagsträningarna med instruktörandet på hojkurserna vi börjat med i år. Sedan med semestern. Efter det med nyförvärvet av grushojen och alla långturer vi gjorde på lördagarna.  Dessutom är instruktören grymt bra och han måste kunna dra runt verksamheten på något vis och därför kostar det ju en slant att träna där. Något jag gladeligen skulle betala om jag inte hade satsat så mycket pengar på både enduro-körningen och gruskörningen i år. Lägg till det att jag vill utöka parken med längdskidor också med tillbehör. Saknar verkligen Wing Chun-träningen men om jag ska kunna träna det så behöver jag kunna vara där oftare än vad jag

Tanken var ju god men jösses, det där var den aktivitet som kostat mig mest pengar per minut någonsin. Eller tillfälle. Eller vad man än räknar. Över huvud taget. Mycket bra träning. Mycket roligt, nyttigt och hade verkligen behövts för vinterns skidåkning. Men vad hände? Jag har åkt sammanlagt 6 gånger som jag minns det och det är inte i något av mina universum ekonomiskt försvarbart.  Får nöja mig med att endurokörningen har gått seriöst bra i år och vi har kört hojarna så mycket och ofta vi kunnat. Det kostar ju från samma tidskonto som rullskidåkningen på något vis. Det är väl förklaringen till varför jag inte slitit mer på mina älskade rosa rullskidor. Hoppas på en bättre rullskidsäsong nästa gång, nu börjar ju snön komma här, så mer rullskidor blir det inte i år.

Så värt det! Som jag åkte första säsongen. Förutsättningarna var usla men inget kunde stoppa mig. En kort period var det ohälsosamt kallt, men jag skaffade andningsmask och åkte ändå. Sedan var det på tok för varmt skidföre resten av säsongen, med ont om snö och den som fanns var som sorbé, men jag åkte och åkte. Kämpade mig fram och läste på om valla för snöglopp.  Var i princip nybörjare, även om jag tränat skidor när jag var liten. Kom ganska snabbt på banan trots allt, så lite känsla kan ha hängt kvar och jag kan ha haft en liten grund att utgå ifrån. Jag gick flera parallella kurser denna vinter för att komma igång ordentligt. Började med en kurs med Lena Carlsson Lundbäck, fortsatte parallellt med Sävast ski teams skidkurs för vuxna och halkade på slutet av säsongen in på ett par träningstillfällen med Nina Linzén. Alla mycket duktiga instruktörer som gav mig värdefulla tips för min skidåkning. Hann med ett par lopp också, några av dem långa och detta gav jag mig på red

Gymmet är ju alltid en tillflyktsort när man är skadad eller av andra anledningar inte kan träna det man brukar. Det är också ett bra ställe då vädret inte är överens med de aktiviteter man tänker utföra. Att köra enduro utan dubbdäck i första snöslasket till exempel. Eller att åka skidor innan det har blivit riktigt skidsnö. Gymmet är också det ställe som jag borde tillbringa tid på för att jobba upp styrka för att inte bli skadad  i det andra jag tränar.   Är det värt årskortet? Är jag där tillräckligt ofta? Egentligen inte, men planen är ju att jag ska vara där. Det är framför allt kettlebellspassen jag uppskattar och har fått användning av i allt annat jag tränar. Räknat i antal gånger och hur stor del av åter så är det väl tveksamt ekonomiskt sett men det har ju hjälpt mig mycket i skidåkningen och löpningen så det får funka. Har också gått nött lite på Milon-anläggningen på gymmet när jag inte riktigt haft ångan uppe med annan träning. Det värderar jag också högt, men

Nästa träningsform jag gav mig i kast med var jujutsun som jag trodde skulle kunna täcka upp för mitt behov av kampsportsträning. Hur fel hade jag inte. En liten del av en termin fick det bli innan jag helt sonika gav upp. Den klubben var just då inte min grej alls. Var mest rädd att jag skulle reta upp instruktörerna med mina frågor. Missförstå mig rätt, personerna som tränar där var jättetrevliga och jag hade alltid roligt när jag var där. Det var bara jag som inte passade ihop med upplägget på deras sätt att träna de saker vi skulle göra. Hade förväntat mig lite av samma upplägg av träningen som i karateklubben där jag tränat i många år. Istället var det ett upplägg som var tvärt emot vad som fungerar för mig. Jag fick höra mycket av varan "till skillnad från karate...", och så drog de en parallell till något slags karate som jag inte alls kände igen. De jämförde jujutsuns förträfflighet i självskydd mot en karate där man slår stora hål i luften och sparkar högt. Det

Som öppning i serien mitt nya träningsliv här i Norrbotten så funderar jag över min löpning. Om det har blivit bättre att träna löpning i Luleå jämfört med Stockholm? Naturligtvis! Här kan jag när jag går utanför dörren bara bestämma vilket håll jag vill börja springa åt och på så sätt styra vad jag vill springa för underlag. På mindre än 8 minuters bilväg har jag även tillgång till Ormbergets motionsspår med många och långa belysta sträckor i varierande backighet, vansinnigt kuperade elitspåren och slalombacken om jag vill springa backträning på riktigt. Det finns gott om gång- och cykelbanor med asfalt att träna på runt sjöar i och omkring hela staden om man föredrar det i en vacker solnedgång eller så. Vill jag springa intervaller på löparbanan så finns Skogsvallens idrottsanläggning några minuter bort. Långpassen förlägger jag runt stan, med start hemma mitt i bostadsområdet och slipper ändå allt för många störande trafikljus och korsningar. En annan fördel med denna träningsf

Sedan jag flyttade till Norrbotten för två år sedan så har min träning förändrats mycket. Flyttade till Luleå från Stockholm och det säger sig ju självt att förutsättningarna förändras enormt vid en sådan flytt. Särskilt om man gillar träning av utomhustyp och gärna terräng. Tidigare tränade jag mycket kampsport. Mest blev det karate. Tyvärr har jag inte riktigt kommit igång med den träningen igen här uppe då jag vill ha ut en viss typ av träningsupplägg som jag inte riktigt hittar igen av det jag kunnat läsa mig till om klubbarna här uppe. Det i sin tur har istället lett till att jag tagit upp andra intressen som antingen legat vilande eller nya sådana. Det är positivt. Problemet för mig blir då att jag inte riktigt vet vad jag ska fokusera på och det blir lätt lite splittrat med träningen. Som den person jag är är det då lätt att jag kommer av mig i tränandet när det något störningsmoment som uppehåll på grund av förkylning eller skada. För att öka motivationen att komma igång

Tur att inga bilister och människor (?!!!!) kommer att skadas (enligt artikeln länkad nedan) när det blir luckor som ramlar ner 6 cm i marken när någon kör för fort. Antagligen så räknar de inte med att mekaniska fel kan uppkomma med luckorna och förutsätter att saker fungerar felfritt i alla lägen. Särskilt i en smutsig trafikmiljö. De har bestämt att allt är helt, rent och fint och luckorna bara ramlar ner när någon verkligen kör för fort och då får man skylla sig själv. Vem tänkte till här då? Ingen i vanlig ordning. Eller så anser de att motorcyklister inte är människor. Skulle ju inte vilja komma körande med min Triumph Street Triple eller en annan hoj som inte är för offroad-körning och så kärvar skiten till fallucka och behöva köra på en 6 cm hög stålkant. Särskilt inte i en miljö där man kanske måste väja för ouppmärksamma bilförare och andra lösa människor, barn och djur även i låg fart. Varför sätter man inte ett vasst spjut i ratten på varje bil så att bilister börj