Tillbaka på ordinarie träningen igår igen efter förkylningen. Körde tillsammans med de andra för första gången på nästan två veckor. Det gick väl sådär. Helt orkeslös, har nog fortfarande lite kvar av förkylningen. Presterade facinerande dåligt på övningarna. Vad hände? Så besviken!
Ibland har man dagar då det är riktigt tungt på träningen. När man misslyckas med den enklaste sak. Missar i timing och får inte till vinklarna på saker och ting känns det som. Träningsdagar då man inte känner igen sig själv i sin träning. Det vet jag. Men ändå. Varför är det så svårt att acceptera det? Varför blir man så besviken när det inte blir som man vill? När man inte får till övningarna som det är tänkt? Varför kan man inte bara ta det för vad det är? Särskilt när man faktiskt vet att det är för att man har varit sjuk.
Funderar då på om det var rätt att kämpa vidare det passet. Eller om jag kanske skulle klivit av mattan. Bytt om och hoppat upp på hojen och kört en runda med den istället. För vad är vinsten i att stanna kvar och misslyckas ett helt pass? För det är ju det jag gör. Stannar kvar. Kämpar och kör klart passet. För det är den jag är. Den som aldrig ger upp. Tillbringar 90 minuter med att försöka rädda det som är kvar på träningen. Hoppas det är en bra egenskap för annars är jag bara väldigt envis.
Det är bara att ge sig på det igen. Nya tag! Hoppas kunna träna lite Koryu Uchinadi hemma ikväll. Att lyckas lite bättre den här gången. Ska bli spännande att se hur det går.
Ibland har man dagar då det är riktigt tungt på träningen. När man misslyckas med den enklaste sak. Missar i timing och får inte till vinklarna på saker och ting känns det som. Träningsdagar då man inte känner igen sig själv i sin träning. Det vet jag. Men ändå. Varför är det så svårt att acceptera det? Varför blir man så besviken när det inte blir som man vill? När man inte får till övningarna som det är tänkt? Varför kan man inte bara ta det för vad det är? Särskilt när man faktiskt vet att det är för att man har varit sjuk.
Funderar då på om det var rätt att kämpa vidare det passet. Eller om jag kanske skulle klivit av mattan. Bytt om och hoppat upp på hojen och kört en runda med den istället. För vad är vinsten i att stanna kvar och misslyckas ett helt pass? För det är ju det jag gör. Stannar kvar. Kämpar och kör klart passet. För det är den jag är. Den som aldrig ger upp. Tillbringar 90 minuter med att försöka rädda det som är kvar på träningen. Hoppas det är en bra egenskap för annars är jag bara väldigt envis.
Det är bara att ge sig på det igen. Nya tag! Hoppas kunna träna lite Koryu Uchinadi hemma ikväll. Att lyckas lite bättre den här gången. Ska bli spännande att se hur det går.
Kommentarer