Nästa träningsform jag gav mig i kast med var jujutsun som jag trodde skulle kunna täcka upp för mitt behov av kampsportsträning. Hur fel hade jag inte. En liten del av en termin fick det bli innan jag helt sonika gav upp. Den klubben var just då inte min grej alls. Var mest rädd att jag skulle reta upp instruktörerna med mina frågor.
Missförstå mig rätt, personerna som tränar där var jättetrevliga och jag hade alltid roligt när jag var där. Det var bara jag som inte passade ihop med upplägget på deras sätt att träna de saker vi skulle göra.
Hade förväntat mig lite av samma upplägg av träningen som i karateklubben där jag tränat i många år. Istället var det ett upplägg som var tvärt emot vad som fungerar för mig. Jag fick höra mycket av varan "till skillnad från karate...", och så drog de en parallell till något slags karate som jag inte alls kände igen. De jämförde jujutsuns förträfflighet i självskydd mot en karate där man slår stora hål i luften och sparkar högt. Det är ju löjligt, finns ju ingen som helst anledning att sparka högt när man behöver försvara sig, inte i karaten heller. Det gör man för att få poäng i poängkarate, vilket är en väldigt specifik variant av karate. Ska man slå på någon i självskyddssammanhang (även i karate) behöver man kunna slå till ordentligt och träffa det man på slår hårt utan att vara den som går mest sönder. De två sakerna lär man sig bara om man tränar smarta raka sparkar tillräckligt lågt och slår på mitsar och annat man faktiskt träffar hårt, när man tränar på att slå på mitsar och säckar också. Som vi gjorde där jag tränade självskyddsinriktad karate.Träna på höga sparkar gjorde jag för att träna på styrka, kroppskontroll och smidighet. Jag tyckte nämligen det också var roligt att kunna göra och hade det som en liten hobby. Hade inget med självskydd att göra.
I mina ögon var de tekniker vi gick igenom på jujutsun tvärt om det jag tränat på tidigare. Lite som den fördomsfulla snedvridna bilden som de i jujutsuklubben försökte dyvla på mig att karate är. Jujutsu-teknikerna var pilliga och pyssliga handledslås och märkliga varianter på armlås där man helst skulle vara lika lång som den man tränar med. Man var beroende av precisa vinklar och exakta mått på hur man var byggd i förhållande till sin tänkta angripare. Man fick inte justera tekniken så den fungerar på den som man tränar med även om den personen var längre eller kortare. Det kändes inte alls som att jag skulle kunna applicera mycket av tänket med ett rus av adrenalin i kroppen i en skarp situation där jag blir angripen hur mycket jag än tränade på dem. Det passade inte mig alls just då.
Träningen gick också mycket ut på att man skulle hitta någon i samma storlek att träna med, vilket jag tycker är märkligt. Ibland var vi tre personer, någon gång 6 st på nybörjarpasset. Inte jättestort urval att välja bland. Fick tipset att ta med mig någon att träna med som är i samma storlek. Nu är det så att tant känner inte så många i nya staden och garanterat inte andra tanter som också passerat 35 och som vill träna kampsport i vit pyjamas. Och säg mig, hur det är det tänkt att jag ska kunna välja anfallare ute på stan så jag inte blir anfallen av en för stor och stark förövare om det skulle bli skarp situation? Kändes som att denna träning följde ett system med regler som bara fungerar för tävling. Jag hade verkligen sökt mig till en klubb som inte passade mig.
Saker jag är van vid från karateträningen tidigare:
Det var synd att jujutsuträningen inte blev som jag tänkte. Saknar kampsportsträningen riktigt mycket. Avsaknaden av den lämnar ett stort hål i min vardag. Bestämde mig, för att inte deppa ihop helt, att ge mig på någon helt annan form av träning, som inte alls har med kampsport att göra. Jag köpte ett par längdskidor.
Missförstå mig rätt, personerna som tränar där var jättetrevliga och jag hade alltid roligt när jag var där. Det var bara jag som inte passade ihop med upplägget på deras sätt att träna de saker vi skulle göra.
Hade förväntat mig lite av samma upplägg av träningen som i karateklubben där jag tränat i många år. Istället var det ett upplägg som var tvärt emot vad som fungerar för mig. Jag fick höra mycket av varan "till skillnad från karate...", och så drog de en parallell till något slags karate som jag inte alls kände igen. De jämförde jujutsuns förträfflighet i självskydd mot en karate där man slår stora hål i luften och sparkar högt. Det är ju löjligt, finns ju ingen som helst anledning att sparka högt när man behöver försvara sig, inte i karaten heller. Det gör man för att få poäng i poängkarate, vilket är en väldigt specifik variant av karate. Ska man slå på någon i självskyddssammanhang (även i karate) behöver man kunna slå till ordentligt och träffa det man på slår hårt utan att vara den som går mest sönder. De två sakerna lär man sig bara om man tränar smarta raka sparkar tillräckligt lågt och slår på mitsar och annat man faktiskt träffar hårt, när man tränar på att slå på mitsar och säckar också. Som vi gjorde där jag tränade självskyddsinriktad karate.Träna på höga sparkar gjorde jag för att träna på styrka, kroppskontroll och smidighet. Jag tyckte nämligen det också var roligt att kunna göra och hade det som en liten hobby. Hade inget med självskydd att göra.
I mina ögon var de tekniker vi gick igenom på jujutsun tvärt om det jag tränat på tidigare. Lite som den fördomsfulla snedvridna bilden som de i jujutsuklubben försökte dyvla på mig att karate är. Jujutsu-teknikerna var pilliga och pyssliga handledslås och märkliga varianter på armlås där man helst skulle vara lika lång som den man tränar med. Man var beroende av precisa vinklar och exakta mått på hur man var byggd i förhållande till sin tänkta angripare. Man fick inte justera tekniken så den fungerar på den som man tränar med även om den personen var längre eller kortare. Det kändes inte alls som att jag skulle kunna applicera mycket av tänket med ett rus av adrenalin i kroppen i en skarp situation där jag blir angripen hur mycket jag än tränade på dem. Det passade inte mig alls just då.
Träningen gick också mycket ut på att man skulle hitta någon i samma storlek att träna med, vilket jag tycker är märkligt. Ibland var vi tre personer, någon gång 6 st på nybörjarpasset. Inte jättestort urval att välja bland. Fick tipset att ta med mig någon att träna med som är i samma storlek. Nu är det så att tant känner inte så många i nya staden och garanterat inte andra tanter som också passerat 35 och som vill träna kampsport i vit pyjamas. Och säg mig, hur det är det tänkt att jag ska kunna välja anfallare ute på stan så jag inte blir anfallen av en för stor och stark förövare om det skulle bli skarp situation? Kändes som att denna träning följde ett system med regler som bara fungerar för tävling. Jag hade verkligen sökt mig till en klubb som inte passade mig.
Saker jag är van vid från karateträningen tidigare:
- Övningar och applikationer i drillform för att träna in reflexer som kan vara bra att ha om någon slår till mig.
- Träna på att skydda huvudet mot olika hot från olika avstånd utefter trolig sannolikhet att det kan inträffa. Hur blir man oftast överfallen? I vilka situationer råkar man troligtvis ut för angripare och hur bär sig förövaren oftast åt?
- Justera tekniker och val av tekniker till om förövaren troligtvis är längre eller kortare, beroende på om jag är kort eller lång.
- Träna på set-up för att kunna placera mig fördelaktigt för att kunna applicera mina inövade sekvenser och tekniker för att ta mig loss och iväg ifrån faran.
- Lägga till störande tekniker för att skapa en micro-lucka i förövarens aktivitet för att skapa möjlighet att ta mig loss. Ett ögonblick då förövaren måste ta kontroll över situationen och inte har fullt fokus på att hålla fast och kontrollera mig som offer.
- Träna på att byta mellan olika tekniker som kan fungera med kroppen full av rusande adrenalin då precision och timing inte längre fungerar. Att följa upp, byta plan, byta riktning, följa upp igen och igen tills man kommer dit man vill.
- Karateträningen som jag är van vid innehåller en hel del fula knep och är inget man kan tävla i.
Det var synd att jujutsuträningen inte blev som jag tänkte. Saknar kampsportsträningen riktigt mycket. Avsaknaden av den lämnar ett stort hål i min vardag. Bestämde mig, för att inte deppa ihop helt, att ge mig på någon helt annan form av träning, som inte alls har med kampsport att göra. Jag köpte ett par längdskidor.
Kommentarer