Träning och sånt

... när jag vaknar på morgonen, känner hur öm jag är i ryggen. Mör liksom. Rädd att nu har jag skitit i det blå skåpet. Det där med stretching på eget bevåg har ju gått åt skogen förr. Stiger upp ur sängen och känner efter lite till under rörelse. Men jodå, kroppen känns ovanligt medgörlig för att vara i en period då jag lyckas hålla igång träningen. Bara lite öm i musklerna. Den där lätta stelheten i ryggen är som bortsmält, Ställer mig på balansplattan på jobbet och känner efter. Mjuk och fin i kroppen och rörelserna när jag parerar vinglet. Nice. Startade igår kväll spontant mitt lilla projekt med rörlighetsträning för att få bra hållning i övningarna när jag tränar. Tro sjutton att det känns rätt bra redan nu, för att vara startögonblicket. Är noga med att försöka matcha övningarna mot de fragment av minnen jag har från PT Frejs gruppass på gymmet, där han ofta haft bra genomgångar av än den ena och än den andra övningen. Vill ju inte missa något och vill ju inte ha sönder något...

Stressar inte längre upp mig när vaderna börjar bråka efter träningen. Jag vet vad jag ska göra när det gäller mina egna vader, har jag tur så fungerar det på samma sätt som det gjort hittills. Försvinner det inte med det så är det ett större fel som behöver behandlas på riktigt av sjukgymnast eller liknande. Det vanligaste tipset jag får mot vardagsstela, onda och krampande träningsvader är stretching. Nej, det fungerar inte för mina vader, inte i början av skadeperioden i alla fall. Det blir sju resor värre då. Istället så fungerar det bra att köra excentriska tåhävningar ett par gånger om dagen. Men varför stretchar jag inte? Det gör jag visst det. Bara inte mina trasiga vader. Jag stretchar gärna till exempel utsida/framsida lår. De ställer till en massa besvär för att de gärna drar ihop sig och blir för korta. De drar åt ett håll och då måste några motstående muskler dra åt ett annat håll för att kompensera och sedan kompenserar andra muskler vidare genom kroppen och jag ...

Har inte skrivit på ett tag men jag har fortsatt att träna som vanligt. Jag har bara inte riktigt haft ro att sätta mig ner och skriva här. Karaten rullar på rätt bra, fast jag kan ju inte göra många av övningarna eftersom jag inte kan göra dem med båda händerna och så. Jag tränar med mitt stöd för tummen och jag kan inte knyta handen ordentligt med det, tummen är fixerad rakt fram liksom och jag kan inte slå annat än i luften med den handen, jag kan inte greppa tag i saker hur som helst och slår jag i den i vissa riktningar så gör det riktigt ont. Jag har instruerat ett karatepass i fredags också. Sensei M var bortrest så jag hoppade in istället för honom. Det blev fokus på sparkar och benträning uppblandat med lite annat. Mest tekniker i luften och mitsar, inte så mycket fria parövningar. Det var en spridd grupp med tre vitbälten, ett grönbälte och ett svartbälte. Alla fick helt enkelt bättra på sina grunder en del. Dagens Kata har legat nere under någon vecka. Har inte riktigt...

Efter gymmet körde jag drygt en timme yogaövningar. Mycket skönt och det märks verkligen skillnad. Det är otroligt vad få övningar man behöver göra, eller ska man säga hinner med, på den tiden om man gör dem med tillräckligt många olika infallsvinklar. Önskar jag hade ro i kroppen och tid att lägga mer tid på såna saker, men jag prioriterar kanske träningen lite väl högt just nu. Nyhetens behag när man kommer igång igen.

Någon timmes stretching och en promenad fick det bli igår kväll. Kanske inte som jag tänkt men det var trevligt. Hade planerat en cykelrunda med E men så blev det pasta och köttbullar istället. Det blev för sent och mörkt för att sticka ut och cykla ensam kände jag när maten väl hunnit undan lite. Släpade med E på en promenad istället i mörkret. Kände i kroppen av att jag börjat träna igen. Musklerna har dragit ihop sig förvirrade av vad som händer. De vill väl skydda leder och annat från träning som den inte alls känner igen. Stretchade en timme och mycket lossnade igen. Det var riktigt skönt.