Träning och sånt

Detta har varit en annorlunda vår och sommar. Vi har inte rest omkring i landet lika mycket som vi brukar. Vi har inte hållit några mc-utbildningar varken på hemmaplan eller ute i landet vilket brukar ta mycket tid från min egen träning annars. Det har gjort valet av träningsformer annorlunda i år. Jag har hunnit träna enduro och köra äventyrshoj för min egen skull, och träna mina egna förmågor istället för att lära andra det jag kan. Jag har fått fokusera på min egen träning. Det ger mersmak faktiskt. Denna säsong har jag passat på. Målet har varit att se till att vara utomhus och röra på mig. Att njuta av naturen och de möjligheter naturen ger. Jag har cyklat mountainbike och kört enduro. Det har också blivit en hel del körning med min lite större äventyrshoj på grusvägar och skogsvägar, vilket kräver mycket teknikträning. Kompletterande träning för att inte åka på skador och för att vara stark nog för cyklingen och enduron har ändå inte riktigt blivit av som jag önskar. Det är sånt ...

Såg precis en annons med fina löpargrejer. Högg till i hjärtat av längtan. Vill ha! Inte för att jag inte har fina löpargrejer. Så dumt. Så onödigt. Och nej, jag kommer inte att köpa fler grejer om jag inte behöver. Har nog med grejer ändå. Samma sak med kläder och utrustning för övrig träning. Vill ha! Vill ha! Vill ha! Men nej. Inte mer nu. Har tillräckligt av det mesta. Det jag behöver däremot hittar jag inte något bra av, så det är inte lika roligt att shoppa. Som sport-bh för aktiviteter mycket hopp och spring. Som ska hålla grejerna på plats på riktigt. Måste ju provas på också för att hitta rätt storlek. Men alla de där andra fina sakerna som byxor och toppar. Skor och jackor. Åh, vad jag är sugen på att bara tokhandla! Skidor behöver jag också, nya klassiska längdskidor. Med tillhörande pjäxor och stavar. Det däremot är ju så svidande dyrt så det tar ju emot på riktigt. Där vet jag inte heller vad som är bra för mig att åka på, och så måste jag kunna lita på den i butiken som ...

Skulle träna igår istället, då träningspasset i förrgår gick åt skogen för att träningsytan jag skulle träna på på gymmet var uppbokad (fast ändå inte) av ett pass. Passet skulle varit i en annan sal, men de bara tog den här salen istället där man annars tränar funktionell träning på egen hand. Juste va... Då fick jag istället styra om och springa lätt på ett löpband när jag väl hittade ett ledigt. Ville bara strunta i alltihop men det var en och en halv timme tills jag skulle kunna ta mig hem. När jag väl kom hem var det sent och jag behövde äta för att inte migränen skulle bryta ut. Sedan var det inte att tänka på att köra något vansinnespass om jag hade några som helst planer på att kunna sova den natten. Hur som helst. Igår skulle jag träna det missade funktionella vansinnespasset hemma istället. Men eftersom jag sagt jag skulle baka lussekatter i helgen, men tränade istället (fniss) så fick det bli lussekattsbak igår efter jobbet. Hann ju inte...

Nu är det ju så här att när man bestämt sig så gör man. Är det inte så? Jag följer mina program för funktionell träning med kettlebells. Programmen som jag har fått av min PT tidigare. Börjar bli rädd att jag kommer att fastna i de övningar och rörelser som ingår där. Göravissa övningar bara för att någon har sagt vad jag ska göra. Utan att tänka vidare. Vill ju fortsätta utvecklas. Öka förståelsen för övningarna, testa olika tekniker och öka min kunskap kring träningen. Har hittat en hel del inspiration på nätet om kettlebellsträning. Saker jag vill testa. Drillar och sekvenser man kan köra. Planen nu blir att lägga in en "Anything can happen"-dag varje vecka, där jag väljer ut någon drill eller annat spännande upplägg och kör den. Utforskar och analyserar. Kopplar det till det jag lärt mig så här långt. Övriga pass tänker jag fortsätta med det jag vet jag kan, som jag får gjort och som fungerar. Det är ju inte som att det inte är varierande och utvecklande i sig. D...

Då är vi där igen. Börjar om. Med träningen alltså. Det är som att det är ett uttryck som borde vara sällan förekommande jämfört med träningstillfällena. Det är det inte. Det är ungefär varannan gång eller något. Kanske inte så ofta, men ganska ofta i alla fall. Eller ja det är ju sällan förekommande i tid räknat, men mest för att det är väldigt långt mellan gångerna. Det är som det brukar heta så att jag tränar regelbundet. Nu med ganska långt mellan gångerna bara. Nu handlar det om att få tillbaka något slags kondition. Och styrka. Och ett allmäntillstånd som inte är som en säck potatis. Det vore ju nice om den vikt som hasar omkring i mina skor kunde vara lite lägre. Och bestå av lite mer muskler och lite mindre av det där andra. Jag antar att man behöver träna då. Träna är bra. Det är nyttigt. Bara det att det är väldigt obekvämt. I alla fall om det ska göra någon skillnad. Det går säkert att träna mindre obekvämt men då går det åt så hiskeligt med tid istället. Och det löser ...

Tankar som att vintern är alldeles för kort flyger genom huvudet. Snart är skidsäsongen över. Nu måste jag passa på att åka så mycket skidor jag kan för snart är det slut med det. Säsongspanik? Rädd om det som man tycker är roligt och bra? Varför blir det så? Det märkliga är att jag kände samma sak när Enduro- och MC-säsongen var. Panik över att den säsongen snart var slut. Att det snart var en lång vinter framför mig. Frågan är ju varför man känner så? Uppenbarligen har jag ju någonting jag tycker om att göra både på våren/sommaren/hösten (enduro/grushoj) och vintern (längdskidorna). När det ena tar slut tar det andra vid. Hjärnan är fullt införstådd med att det är så, men hjärtat har lite panik för säkerhets skull. Kanske är det mellanläget som är det jobbiga, när sommaren gått över, blivit blöt och frusit på, men det inte kommit någon snö än. Eller tvärt om, när skidspåren inte är fina längre men det inte går att ta sig fram med endurohojen i skogen än. Frågan är om det bar...

Jag vill ha mat. Riktig mat. Inte snabbprocessade plastförpackade varor som producerats kostnadseffektivt på kortaste möjliga tid. Inte matvaror framtagna med snabbmetoder och genvägar. Inte framtagna med "moderna" hjälpämnen för att det ska ta så kort tid som möjligt att tillverka maten, och för att det ska gå att hantera så stora mängder råvaror som möjligt med minsta besvär. Baka bröd är en sådan sak. Det bröd som blir gott är det som får ta tid att baka. Det där brödet i allmänna bröddisken i affären är en billig och snabb lösning när man behöver fylla på skafferiet. Men ´goddammit´ vad det smakar dåligt och vad trist magen tycker att vardagen är helt plötsligt. Ja jag får ont i magen på riktigt. Och nej det är inte glutenintolerans. Vet inte vad, men något som inte händer med mitt hembakade bröd i alla fall. Snabbjäst i degen? Halvgräddat? Det köpta brödet verkar vara snabbprocessat och kostnadseffektivt framtaget i alla fall. Billigt och snabbt att slänga ner i shopp...

Redan den där andra veckan på året halkade jag efter en timme på mina träningsmål. Även antalet pass var i underkant. Intressant. Har inte ens något att skylla på. Egentligen. Kylan borde inte vara problemet. Temperaturen kan jag hantera. Anpassa typen av träning till förutsättningarna bara. Jag har värmeväxlare som värmer upp inandningsluften för utomhusträning i kyla. Även om vinterträningskläderna börjar bli slitna har jag merinounderställ, mellanlager och ytterskal för att klara låga temperaturer. Dubbade och med grov sula skor för löpning i halka och snö. Skidåkning 3 pass Hade förmodligen blivit mer skidåkning om jag inte varit så lat. Det krävdes ovanligt mycket tid för att valla om skidorna stup i kvarten helt enkelt. Det har varit snorkallt ute, så det var klassisk skidåkning som kunde fungerat i det kärva föret. Bara det att jag fått lite krångel med mina mjuka nybörjarskidor som jag vallat enligt utmärkta vallazoner. Vallan har gått i snön när jag åker, och smetats ut ...

Fredagen är här och två träningspass genomförda hittills denna vecka konstaterar jag. Det skulle varit tre men tisdagens kettlebellspass tog så hårt på kroppen så att onsdagens löpning blev en ofrivillig tupplur i soffan istället. Men så skönt det var då, precis vad jag behövde. Återhämtningen var så utdragen att det till och med gick ut över torsdagens kettlebellspass. Det blev genomfört men det krävdes mycket vilja då träningsvärken hade bitit sig fast hårt. Får bli löpning idag fredag. Hade ju gärna sett att jag kunde hinna med tre pass löpning varje vecka, men om det ska vara så här med återhämtningen efter genomförda gympass får jag nog sikta på två löppass per vecka istället. Det kommer ta flera år innan jag tuggat mig igenom min träningsplan för löpningen men jag har ingen brådska. Träna gör jag ju för att kroppen ska må bra. Två pass på gymmet, lite enduro och två pass med löpning kanske är nivån som gäller för mig just nu då. Hur det blir med planen när det blir kallt nog...

Skulle springa igår kväll, men var så trött och hade så lite energi i kroppen så jag tvärsomnade i soffan efter att jag ätit. Hade ju förberett löparklockan med rätt pass och allt, justerat det till dagens förutsättningar och laddat mentalt. Så onödigt. Det var nog inte meningen jag skulle springa helt enkelt.

Nu är jag igång med träningen. Fortfarande något otränad och i mindre bra form än jag kanske tänkt, men börjar få till rutiner. Jag kör enduro, gymmar lite och springer enligt mitt program fast inte riktigt så ofta. Igår när jag kom hem efter löparrundan efter ett gäng tusenmetersintervaller var jag helt utslagen. I morse hade jag behövt sova mer men behövde stiga upp och gå till jobbet. Träningen sätter sina spår. Tanken som slog mig då, visst gör det väl skillnad? Visst är det väl värt det? Visst gör jag väl detta av rätt anledning? Hade det varit intressant för mig att genomföra ett maraton så hade det ju varit värt varje minut av plåga för att komma dit. Om jag hade bestämt mig för att bygga en fitness-kropp och skulptera varenda muskel i kroppen i rätt form och storlek så hade det varit värt varje minut av plåga. Men för att hålla mig borta från extremt dålig form när jag ändå älskar att äta orimligt mycket kakor och godis? Det är ju väldigt mycket besvär och ordentligt obekv...

Fick  igår när jag kom hem efter tidernas sämsta löppass frågan, "men varför sprang du en hel mil då?". Ja, så här i efterhand, det undrar jag också. Det slog mig aldrig att jag bara kunde ha vänt tillbaka hem när jag efter 200 m insåg att kroppen inte fungerar alls. Då pratar vi 200 m nedförsbacke. Jag kämpade mig runt snorig, tungt att andas, tung i kroppen och knäckt. Jag kunde ju bara stannat till lite, tänkt efter och konstaterat att det här håller inte. Istället blev det drygt en mil med diverse backar både uppåt och nedåt. Asfalt och terräng blandat. Stigar, motionsspår och transport på gång- och cykelbanor. Funderar lite på hur det kommer sig att man inte bara vänder och springer hem till soffan och katten istället. Varför man inte tittar in på jourlivs i huset bredvid och köper något lite gott som är "nyttigt för själen" istället. Varför man plågar sig runt rundan i långsammaste tempot man kan tänka sig och ändå är helt slut. Kunde ju lika gärna varit ...

Träningsglädje är en skör liten historia. Det gäller att hitta den, och när man hittar den är den ofta hal som en liten blöt tvål. Det hänger på så många saker att ett träningspass blir just så där bra som ett träningspass kan bli. Saker som påverkar träningsglädjen åt olika håll: Väder i förhållande till träningsaktivitet. Skadeläge och hur skadefri man lyckas hålla sig. Träningsnivå i förhållande till träningsform. Utrustning , om den är bra eller undermålig, och om den havererar eller håller ihop. Ekonomi . Kan man kosta på sig resor och event som man delta i för att utvecklas vidare i sin träning. Det är naturligtvis alltid extra roligt att träna i nya fina grejer också kan jag tycka. Tid . Hinner man med att klämma in sina pass i livspusslet, och hinner man göra det man vill på de pass man faktiskt hinner med att genomföra. Träningskompisar . Har man någon att dela sitt intresse med och som kan peppa varandra. Eller tvärt om om man föredrar att träna själv, slippa träng...

Förklara för mig som inte förstår! Hade precis jobbat upp något slags energi att börja springa igen. Fixat pulsbandet till min löparklocka och knappat in roliga pass. Börjar få tillbaka motivationen. Nu ska jag komma igång igen. Nu kör vi! Då läser jag i tidningen att Hagamannen ska till Norrbotten. Tack för den. Varför har han rätt att gå omkring på gatorna i min stad, han som utsätter kvinnor för det han gör? Han förstör för alla oss som nu måste se oss om över axeln hela tiden. Som måste se till att ha sällskap när vi springer ett sent pass, eller när vi går hem efter att ha träffat vännerna en kväll. Eller när vi ska hem från gymmet på kvällen. Kommer jag att vilja sticka ut och springa en sväng spontant? Nej. Det är ju ännu större risk än vanligt att jag blir överfallen. Vilken dag, månad eller vilket år som helst. Och jag ska tydligen bara "inte bry mig om" den risken? Lätt för vilken man som helst att säga. Bara springa på dagtid, vem ska då jobba istället för m...

Sakta kommer träningen tillbaka. Det är som vanligt, det som gör att man inte kommer iväg på passen är latheten och bekvämligheten. Det har blivit en vana att bara skjuta på att ge sig iväg på ett träningspass. Den där trögheten när man ska kliva i träningskläderna sitter som ingrodd i vardagen efter månader av uppehåll. Det har i alla fall blivit ett par pass sedan senaste inlägget. Mina fina rosa rullskidor har fått ta mig ut på stakpass två gånger. Äntligen! Jag har även kommit mig ut på ett löppass. Den stora skrällen var nog att jag dammade av mina inlines en sväng också. Det har gått oväntat bra att träna. Jag har av någon märklig anledning orkat att staka i rullskidåkningen. Tidigare när jag dragit igång den träningen har jag tagit i och inte fått något flyt alls. Det har liksom bara varit segt och tungt, så där att jag inte kommit någonstans. Inte orkat hålla upp överkroppen som jag ska. Fått ge upp tidigt. Nu när jag har åkt har det liksom rullat på. Visst är det ju allti...