Fortsätt till huvudinnehåll

Säsongspanik

Tankar som att vintern är alldeles för kort flyger genom huvudet. Snart är skidsäsongen över. Nu måste jag passa på att åka så mycket skidor jag kan för snart är det slut med det. Säsongspanik? Rädd om det som man tycker är roligt och bra? Varför blir det så?

Det märkliga är att jag kände samma sak när Enduro- och MC-säsongen var. Panik över att den säsongen snart var slut. Att det snart var en lång vinter framför mig.

Frågan är ju varför man känner så? Uppenbarligen har jag ju någonting jag tycker om att göra både på våren/sommaren/hösten (enduro/grushoj) och vintern (längdskidorna). När det ena tar slut tar det andra vid. Hjärnan är fullt införstådd med att det är så, men hjärtat har lite panik för säkerhets skull.

Kanske är det mellanläget som är det jobbiga, när sommaren gått över, blivit blöt och frusit på, men det inte kommit någon snö än. Eller tvärt om, när skidspåren inte är fina längre men det inte går att ta sig fram med endurohojen i skogen än.

Frågan är om det bara är dåligt att känna så, eller om det är lite bra också? Att man har förstånd att uppskatta och vara rädd om den stund varje år då det går att utföra de aktiviteter man verkligen tycker om?

Det kan ju faktiskt fungera som motivation att verkligen komma iväg på det där skidpasset som kanske blev lite sent påtänkt, fastän man är lite för trött innan. De pass som känns så där omotiverat bra när man väl kommit ut men som var nära att man inte kom iväg på.

Kommentarer