Från ingen träning alls i början på året, och mer eller mindre bara rehab för knä och armbågar kombinerat med flera års järnbrist, till full träning fast inte så tungt än.
Kommit tillbaka har jag gjort genom att först skala bort träning som retade upp och triggade skadorna. Det var i princip ingenting som fungerade att göra, och istället fick jag köra enkla små övningar från sjukgymnasten. Tala om att motivationen bara försvann.
I slutet på förra skidsäsongen åkte jag skidor utan stavar, efter att ha provat att åka med. De triggade armbågsproblemen direkt. Blev galet bra på att trycka ner spannet, så fick ju med mig den viktiga detaljen som sitter kvar även denna säsong. Nackdelen var att det blev väldigt mycket åkning på ganska platta spår och väldigt enahanda.
Gympassen hemma landade i att jag plockade bort många övningar som triggade problem både i de skadade armbågarna och de skadade knäna.
Nu kör jag äntligen i princip all träning igen, men försöker komma tillbaka till en vettig belastning.
Enduron har gått upp och ner. På slutet hade jag en svacka som jag inte vet vad den berodde på, men väntar tålmodigt på en ny säsong då jag kan jobba mig tillbaka till ett bra läge igen.
Milstolpar
I slutet på skidträningen förra säsongen tog jag mig fram bra utan stavar, och det sitter kvar även denna säsong.
PT timmen jag hade med Lisbeth Grape visade att jag faktiskt vågar köra basövningar igen utan att kroppen brakar ihop. Äntligen! Jag måste bara öka långsamt vad gäller att lasta på vikterna. Julkalendern med Sport Performance Centers Patrick Rapp gjorde att jag fick igång träningen igen. Seger i stora format!
Kroppen håller! Jag kan till och med göra armhävningar igen utan att armbågarna pajar, och knäböj och liknande övningar utan att knäproblemen triggas. Ännu en seger!
Kommentarer