Fortsätt till huvudinnehåll

Pensionera träningen vid 40?

Trodde jag blivit gammal på riktigt! Ja, det är väl på gång det också, men så där riktigt så att man bara ska ge upp och sluta träna för att det är ändå ingen idé? Att den där myten om att man inte kan tillgodogöra sig träning inte skulle vara någon myt? Det kanske är någon mer som varit där någon gång? Ja då vet ni vad jag menar. Man börjar planera för att beställa en snygg rollator och skaffa klippkort hos färdtjänsten. Tack och lov hittade de felet, och det är inte bara åldern tydligen.

Efter att ha saknat en massa järn i kroppen mycket länge (flera år gissar jag) har ju kroppen mått sådär av den träning som eventuellt blivit av. Blivit av bara om jag orkat ta itu med den över huvud taget, och när den då blivit av har återhämtningen inte varit något vidare. Med en enkel behandling är jag ikapp igen med strålande värden och träningsglädjen och orken är tillbaka. Även om kondition och styrka fått sig en ordentlig törn, men det är ju bara att träna upp nu när man kan.

Nu kan jag springa flera kilometer. I sträck. Jag vet, det har aldrig någonsin varit ett problem tidigare. Men när det var som sämst kom jag bara runt grannens hus och där fick jag börja gå. Vad nu? Har ju lyckats kravla mig igenom båda halvmaror och till och med ett marathon både sjuk och skadad genom åren. Så 300 meter?!! Började planera för att sitta i soffan och rulla tennisbollar under fötterna som träning resten av livet.

Svårast var nog att hantera det hela rent mentalt. Hur gör man när det blir sådär? Helt olikt mig, att bara behöva ge upp. Låta bli. Inte göra. Kroppen mår inte bra av att inte träna. Huvudet mår inte bra av att träna. Ingenting blir bra. när saker inte är bra så tränar man ett hårt pass och då blir det bra igen. Men när man inte kan?

Skadorna har ju också avlöst varandra. Det har ju inte underlättat träningen så värst heller. Intressant läge var när jag rehabade ett kryckhoppande knä, överbelastade båda armbågarna med kryckorna och sedan också överbelastade det andra knät av samma anledning. Allt var ur spel.

Hur man väljer övningar och inriktning, intensitet och belastning när man börjar komma tillbaka är tydligen inte självklart. Det är lätt att till och med utan belastning alls, eller med för intensiv eller frekvent förekommande träning trigga igång överbelastningen igen. Man måste tydligen vara försiktig. Inte heller min bag.

Nu tränar jag marklyft, knäböj, frontböj, löpning, spänsthopp på läskiga trälådor, längdskidåkning, kettlebells ja allt. Allt vad jag känner för. Har börjat öka belastning och intensitet. Utmana igen. Men det har fått ta tid. Tålamod och frustration har det varit på vägen.

Nej, det är inte dags att pensionera träningen. Det är bara att fortsätta att träna. Däremot värdesätter jag träningen riktigt mycket nu. Skillnaden mot tidigare är väl det att jag behöver lyssna mer på kroppen, lägga in spontan extra återhämtning lite oftare och ha lite mer tålamod. Vet inte om jag kan skylla det på något annat än åldern, men ett är ju säkert i alla fall. Det var länge sedan jag kunde träna så här mycket och intensivt, så jag tänker fortsätta länge till!

Kommentarer